Svensk Fjällras inkl. Fjällnära boskap

Bakgrund

Den svenska fjällrasen av idag är sprungen ur den lantras av östligt ursprung som hållits i de norra delarna av Norden i minst 1 000 år. Den organiserade aveln startade i slutet av 1800-talet. Vid ett möte i Östersund 1893 togs ett dokument fram som beskrev hur den svenska fjällrasen skulle se ut. Man började då också föra stamböcker länsvis över fjällrasen som sedan ersattes av en riksstambok år 1912. De norrländska lantraskornas antal uppgick vid slutet av 1800-talet till ca 400 000 kor.

1938 slogs rasföreningarna för svensk fjällras och svensk rödkulla samman och bildade Svensk Kullig Boskap (SKB). Någon sammanslagning av raserna i praktiken blev det dock inte utan raserna hölls i stort sett åtskilda. Stamboksföring skedde i separata delar av stamboken. Mot slutet av 1960-talet hade fjällkorna minskat kraftigt i antal och för att i viss mån locka bönder att behålla sina fjällkor istället för att byta ut dem mot moderna stora raser så började man att via seminverksamheten korsa in andra raser, bland annat SLB, SJB och västfinsk Rödkulla. Fortfarande fanns det dock bönder som värnade om den renrasiga svenska fjällkon, även om dessa i många år kämpade i hård motvind.

I början av 1990-talet började det bli riktig kris för fjällrasen då de flesta kor var halvsyskon och kusiner med varandra via fädernet och det fåtal renrasiga semintjurar som funnits tillgängliga. Det sattes då endast in en eller två nya tjurar per år i avel. 1993 startas Projekt Rädda Fjällkon (PRF) i samarbete mellan några bönder och WWF. Målet var att råda bot på den akuta bristen på obesläktat avelsmaterial och att rädda fjällkon som en mjölkras för framtiden. Detta ledde sen till bildandet av Svensk Fjällrasavel på hösten 1995, som fortsatte arbetet enligt PRFs intentioner.

Inom fjällrasen finns en särskild grupp som kallas fjällnära djur. Dessa djur härstammar på mödernet från besättningar i Biellojaure, Lillhärjeåbygget, Fatmomakke, Klövsjö, Funäsdalen och Säma. Dessa djur uppmärksammades i början av 1990-talet som en extensiv variant av fjällrasen, särpräglad av sin mångåriga vistelse i karg miljö med självhushållning. De har ofta avlats utanför stamboken även om deras gener kan spåras dit. Den mest oförädlade men starkt inavlade delen av fjällrasen bevaras som ”Fjällnära boskap” i genbank av Föreningen Äldre Boskap. Dessa djur härstammar från Lillhärjåbygget, Klövsjö, Biellojaure och Fatmomakke.

Rasernas kännetecken

Fjällkon är av utpräglad mjölktyp. Kroppsvikten kan variera mycket men ligger oftast mellan 400 och 450 kg levande vikt. Både könen är hornlösa även om enstaka behornade, helt renrasiga djur kan förekomma. Fjällrasen har oftast vit grundfärg med prickar, fläckar, fält eller helt färgade sidor i svart, röd eller grå färg. Enfärgade vita, svarta, röda eller gråa djur är dock också vanligt förekommande. Rasen kännetecknas av utmärkta torra ben och bra klövar och en i övrigt ganska gracil benstomme. Djuren har ett livligt, kärvänligt temperament, som tillsammans med den goda rörligheten och den goda fodersökningsförmågan gör fjällrasen mycket lämpad som mjölkproducent på naturbetesmarker och skogsbeten i tex fäbodbruk eller i ekologisk mjölkproduktion. Fjällrasen är en omvittnat bra grovfoderomvandlare.

Fjällkon visar tydlig brunst, och har en god fertilitet. Mjölkens innehåll av de viktiga B­ varianterna av Kappa-kasein och Beta-lactoglobulin tillhör världens främsta. Detta gör fjällrasens mjölk synnerligen väl lämpad för ostproduktion. Fjällrasen har historiskt alltid hållits för sin mjölkproduktion där man med små medel ändå nått en nöjaktig produktion. Köttproduktionen har alltid varit en sekundär fråga och i stort sett bestått av utslagsdjur från mjölkproduktionen.

De fjällnära djuren är i allmänhet lite mindre. Levandevikten på en fjällnära ko är vanligen 300-400 kg. En tjur ca 100-150 kg mer. Normalt är djuren kulliga, men hornknappar har observerats vid något tillfälle. De är spensligt byggda med fin benstomme. Färg och teckning är mycket varierande. Färgen är vanligen vit med svarta, blekröda, grå eller gråbruna prickar, fläckar, fält eller sidor. Enfärgade djur förekommer. De fjällnära är mycket goda betesdjur och är tack vare sin ringa vikt och stora rörlighet väl lämpade för hävd av värdefulla och känsliga naturbetesmarker. De kan med fördel hållas i utedrift.

Bevarandearbete

Svensk Fjällrasavel bildades 1995 för att i möjligaste mån verka för att återskapa den genetiska bredden på fjällrasen som fanns i slutet på 1960-talet, innan korsningsaveln började. Föreningen för sedan starten en stambok enligt av Jordbruksverket fastställda regler och samarbetar med Jordbruksverket och Viking Genetics om framtagande av nya tjurar till seminverksamheten enligt fastställd avelsplan. Utöver detta arbetar föreningen med information och rådgivning kring fjällrasen. Målsättningen för aveln av Fjällras är att förbättra de för djurägaren ekonomiskt viktiga egenskaperna. En god avkastningsförmåga är därför av största vikt för att hävda rasen inför framtiden.

Sedan arbetet med att bredda fjällrasen genetiskt startade på allvar under första halvan av 1990-talet har inte avkastningen ökat som den gjort för de andra mjölkraserna. Detta beror på att breddningen av rasen har skett genom användande av material ur genbanken, som stammar från 1950- och 1960-talen. Detta innebär att avkastningen i rasen i stort sett stått stilla, medan andra mjölkraser har ökat sin avkastning med i snitt ca 2 000 kg mjölk de gångna 20 åren. Detta har gjort att fjällrasens ställning i ladugårdarna har försvagats märkbart. Den genetiska bredden på rasen idag är avsevärd sett till rasens storlek. Aveln idag inriktas därför på att förbättra kaseinerna i mjölken ytterligare för att på det sättet öka värdet på mjölken när den förädlas.

En allmänt tillgänglig databas över härstamningarna har byggts upp de senaste 5 åren där rasens alla stambokförda djur finns inlagda sen aveln startade 1892. Där finns de flesta av rasens djur inlagda. Den hittas via fjällrasföreningens hemsida. Föreningen Äldre Boskap, som arbetar för att bevara den fjällnära boskapen, är en ideell förening som bildades 2007. Föreningen skall i enlighet med stadgarna bevara den fjällnära boskapen som oförädlad lantras och genom rikstäckande genbanksverksamhet säkra den fjällnära boskapens existens. Föreningen arbetar i första hand med en levande genbank och fryst genetiskt material ses som ett värdefullt och viktigt komplement.

Karaktärisering av rasen i forskningen

Det pågår forskning som syftar till att karakterisera rasen. Karaktärisering är en viktig del av att bevara rasen, eftersom vi på så sätt får kunskap om dess unika egenskaper. Egenskaperna kan komma att behövas i framtiden för att säkerställa livsmedelsproduktionen. Fram till 2019 har det genomförts 16 lättillgängliga studier om Svensk fjällras, varav fem inkluderade fjällnara som en oberoende grupp. De flesta av studierna, inklusive alla som inkluderar fjällnara som en oberoende grupp, fokuserar på molekylär genetisk mångfald inom och mellan rasen och ett urval av andra raser. Resten beskriver fenotypiska egenskaper och genetisk variation i förhållandet mellan ärvda sjukdomar och misslyckad reproduktion, samt populationsskillnader i tre gener associerade med produktionsegenskaper. Det har inte hittats några studier med fokus på rasens sociokulturella betydelse. Därför finns det fortfarande ett stort behov av att karakterisera rasen som helhet, men också undergruppen fjällnara, eftersom vi på så sätt kan komma närmare till att bevara rasen.